”Bara positivt att vara testperson” /

”Bara positivt att vara testperson”

– För mig har det bara varit positivt att vara testperson.
Det är ju viktigt att man forskar hela tiden och försöker få fram nya läkemedel mot hiv. Det säger Peter, 40 år, en av de många hivpositiva som bidragit till forskningens framsteg genom att delta i en läkemedelsstudie.

År 2003 var han en av de svenska hivsmittade som prövade ett nytt läkemedel som idag är ett viktigt tillskott till behandlingen av resistent hivvirus.

Peter (fingerat namn) beskriver sig själv som ”veteran” på hivområdet. Han fick veta att han bar på hivvirus redan 1986. Då var han 22 år. Jag blev livrädd och tänkte att ”nu kommer jag att dö”. Många av Peters hivsmittade vänner dog under 1980-talet i aids. Men Peter mådde bra och jobbade heltid. Och så har det fortsatt genom åren.

- Det har bara flutit på. Jag har ätit olika mediciner, men aldrig haft några biverkningar eller känt några symtom av att jag är hivpositiv. Problemet var att mina värden till slut började hoppa upp och ner.

Peters läkare var bekymrad. Det var tydligt att Peters virus utvecklat resistens mot många av hivläkemedlen. Olika kombinationer prövades, men utan önskat resultat. Det var i början av 2003 och läkaren frågade Peter om han var intresserad av att vara med i en läkemedelsstudie och prova ett nytt preparat. Läkemedlet fungerar på ett annorlunda sätt än tidigare hivmediciner och kan därför hjälpa personer vars hivvirus blivit resistenta (motståndskraftiga) mot andra behandlingar.

– Jag har fullt förtroende för min läkare och tvekade egentligen aldrig att tacka ja. Eftersom andra mediciner inte gav någon effekt tyckte jag inte att jag hade något att förlora, säger Peter. Jag hade varit dum om jag inte tagit chansen.

Läkemedlet tas som injektioner två gånger per dygn. I början fick Peter komma till sjukhuset och få hjälp av en sjuksköterska när sprutorna skulle tas. På så vis lärde han sig tekniken och kunde övergå till att själv ge sig injektionerna hemma morgon och kväll. Han började ta det nya läkemedlet. Att han var med i en studie innebar att han fick komma till sjukhuset för kontroll en gång i månaden istället för var tredje månad.

– Det såg jag inte som någon nackdel. Jag har inte långt till sjukhuset och proverna var bara vanliga blodprover och inte särskilt smärtsamma. Att värdena kollades upp noga var tryggt både för mig och läkaren.

Det fanns också en sjuksköterska som Peter kunde ringa till när som helst under kontorstid om han fick några bekymmer med behandlingen. Det fick han dock inte. Peter märkte inte av några biverkningar. Han fortsatte att må lika bra som han gjort hela tiden.

– Men mina värden förändrades kraftigt åt rätt håll och det var ju goda nyheter, säger Peter.

Peter lever i en harmonisk parrelation och har ett stabilt socialt nätverk. Det sociala stödet har bidragit till att han klarar av att leva ett bra liv med hiv. Det underlättade även deltagandet i studien.

När läkemedlet blev godkänt i Sverige fick han fortsätta behandlingen, som fortfarande ger bra effekt på hans immunförsvar och virusnivåer. Att behandlingen måste tas som injektioner ser han inte som någon större nackdel, även om han tycker att prepareringen av varje dos är lite omständlig.

- Om det gick att förenkla injektionen vore det väldigt bra, det blir väldigt många små flaskor att ta med sig när man ska ut och resa. Men i övrigt går det bra. Jag är inte rädd för sprutor, det blir en vana.

Peter tycker det känns positivt att få vara med och hjälpa till att förbättra behandlingen för hivpositiva.

– Det har skett fantastiska framsteg sedan 1980-talet, avslutar Peter.