08 Dec 2011

Hiv brott och straff

Projekt Hiv, brott och straff

Rättsosäker. Stigmatiserande. Kontraproduktiv.

Så kan en del av den svenska hivpolitiken beskrivas, den del som gör det möjligt att straffa en person som har överfört hiv till någon annan eller har utsatt någon annan för risken att få hiv i samband med oskyddat sex.

Internationellt sett sticker Sverige ut i den här frågan. Fler än 40 personer har hittills dömts för brott som har samband med hiv. Antalet åtal och domar i relation till antalet personer som lever med hiv (i Sverige drygt 5 000) visar att Sverige är världsledande – i få länder förknippas hiv med brott och straff så mycket som här.

Vi är oroliga över dessa siffror, vad de innebär och vilka konsekvenser den svenska rättstillämpningen får för personer som lever med hiv, liksom för den svenska hivpreventionen.

Med skriften du har i din hand vill vi ge dig en bild av de problem lagstiftningen och rättspraxisen i Sverige skapar. Det är inte bara personer som lever med hiv som drabbas. Vi är övertygade om att vissa delar av dagens smittskyddslag, till exempel informationsplikten, i kombination med straffrättslig lagstiftning, har negativ inverkan på den svenska hivpreventionen och bidrar till stigmatisering av människor som lever med hiv.


HIV, Crime and Punishment (pdf)

Hiv, brott och straff 

Vi är medvetna om att smittskyddslagen har ett gott syfte. Den finns både för att minska smittspridning och för att säkerställa vissa rättigheter men det finns också delar som inte främjar ett gott preventivt arbete där människor kan känna sig trygga och vara öppna med att de lever med hiv. Det är därför dags för en grundlig översyn av smittskyddslagen. Översynen ska också omfatta rättstillämpningen i brottmål som rör överföring eller risk för överförening av hiv.

I regeringens proposition »Nationell strategi mot hiv/aids och vissa andra smittsamma sjukdomar« från 2005 finns målet att halvera antalet nyupptäckta fall av hiv, där hivöverföringen skett i Sverige, till år 2016. Vi har långt ifrån nått målet och mycket tyder på att det inte kommer att nås. 2010 ökade till exempel antalet nysmittade bland män som har sex med män för tredje året i rad.

För att det hivpreventiva arbetet ska vara effektivt måste människor våga testa sig och för personer som lever med hiv ska det vara möjligt att vara öppen. Det är viktigt att våga tala om för sin läkare vem de kan tänkas ha fått hiv av och till vem de riskerar att ha fört det vidare utan att behöva oroa sig för repressalier. Hivpreventionen måste också fokusera på alla människors ansvar för att förhindra överföringen av hivviruset, inte bara ansvaret hos dem som lever med hiv idag.

Den lagstiftning och rättstillämpning som vi har i Sverige är kontraproduktiv och oroväckande med tanke på det brytningsläge vi befinner oss i.
Fler personer än någonsin lever med hiv i Sverige och ungdomars medvetenhet om hiv är låg. I kombination med ett ökat sexuellt risktagande finns en uppenbar risk för ökad spridning av hiv.

Det är dags att Sverige ser över sin hivpolitik och utgår från internationella rekommendationer och respekt för mänskliga rättigheter.
Detta måste vara en grundpelare i det svenska hivpreventiva arbetet men då måste Sverige också ta tag i frågan om de många åtalen och domarna. Det finns ett enkelt sätt att göra detta på. FN:s samarbetsprogram för hiv (UNAIDS) har sedan 2008 en policy som säger att bara den som avsiktligt överfört hiv till en annan person ska kunna straffas. Vi anser att det är självklart att Sverige ska ansluta sig till UNAIDS policy och med den som utgångspunkt se över smittskyddslagen och straffrättstillämpningen.

En sådan förändring kommer inte automatiskt medföra att Sverige når målet för den nationella hivstrategin till år 2016. Men vi tror att en sådan förändring ger oss rätt grund att stå på när nästa strategi för den svenska hivpolitiken ska tas fram om några år.

Christina Franzén
Ordförande Hiv-Sverige

Kristina Ljungros
Förbundsordförande RFSU

Ulrika Westerlund
Förbundsordförande RFSL