”Problemet är att i länder som Sverige, där förtroendet för lagarna är starkt, tar människor mindre ansvar för sig själva.” Det säger den brittiska professorn Matthew Weait – ledande forskare på området internationell hiv-juridik – om att Sverige har en av världens hårdaste lagstiftningar på området.

I övriga Europa pågår en debatt om att avkriminalisera eller göra nya bedömningar av smittsamheten av hiv. Men i Sverige har diskussionen inte riktigt kommit igång. Dagens Juridik har träffat Matthew Weait som menar att man i Sverige har alltför stor tilltro till lagars förmåga att lösa problem.

- I Sverige har viruset, istället för att vara ett biomedicinskt fenomen, blivit ett juridiskt problem, säger han.

Det är nu 30 år sedan den första aidspatienten kom till Roslagstulls sjukhus i Stockholm. Ett år senare dog den första personen i Sverige av aids. Sedan dess har 30 miljoner människor runt om i världen dött av sjukdomen. Totalt uppskattas nu 35 miljoner människor världen över vara smittade.

Men det är inte i Sverige som hiv sprider död. Efter 1980-talets panik – med bastuklubbslagen och smittskyddslagens hårda regler – så lever nu 5 000 personer med hiv.  De måste medicinera livet ut men de allra flesta lever ett helt vanligt liv utan komplikationer. Ungefär som att leva med diabetes.

Till skillnad från diabetes omges dock hiv och aids av lagar. Efter att bastuklubbslagen avskaffades och färre isoleras med hjälp av smittskyddslagen, döms nu fler enligt brottsbalken än tidigare. För att ha smittat eller utsatt annan för risk. För att ha haft sex med någon utan att ha berättat att de är hiv-positiva. Hälften av alla domar har fallit efter 2004. Minst 40 personer har dömts. Av allt att döma har denna lagstiftning också starkt stöd hos svenska väljare.

Trots – eller kanske på grund av – att sjukdomen relativt sett är så lite spridd i Sverige så har Sverige en av världens hårdaste lagstiftningar kring hiv. I relation till antalet smittade har flest människor i världen dömts för ”hiv-brott” – alltså enligt brottsbalken – i Sverige. Några har suttit upp till åtta år i fängelse för att sedan utvisas till ett land där det inte finns bromsmediciner. Ett par kvinnor har dömts för att inte ha berättat om sin hiv-status när de våldtagits.

I januari i år dömdes en 20-årig man till åtta månaders fängelse för att inte ha informerat om sin hiv-status innan han hade sex med åtta olika kvinnor. Han var 17 år vid sin sexdebut. Mannen bär på viruset sedan födseln, ingen av kvinnorna smittades. RFSU protesterade mot domen och påpekade att båda parter borde ha ansvar för skydd i en sexuell relation. Sven-Erik Alheim, fd överåklagare, menade att RFSU:s inställning var naiv och menade att mannen borde ha fått ett längre straff.

RFSU:s uppfattning om kriminaliseringen av hiv ligger i linje med FN:s uppfattning att det inte ska vara kriminellt att utan uppsåt sprida hiv eller utsätta någon för en risk för hiv-smitta. Sven-Erik Alheims uppfattning ligger i stället i linje med många svenska domstolars. Enligt  en studie av landstingsjuristen Peter Gröön och professor emerita i straffrätt Madeleine Leijonhufvud, som presenterades i Svensk Juridisk tidning 2009, följer många domstolar inte Högsta domstolens prejudikat, utan dömer betydligt hårdare. Domen mot 20-åringen ligger i linje med Högsta domstolens bedömning. (NJA 2004 s. 176)

Matthew Weait är Professor of Law and Policy vid London University. Han forskar om hur lagar påverkar människor som lever med hiv och aids, juridiska konstruktioner av ansvar och om folkhälsa. Han besöker just nu de fyra nordiska länderna för att studera lagstiftningen här kring hiv och aids. När jag träffar honom i Stockholm har han utfört 30 intervjuer med lagstiftare, forskare och aids-organisationer i Norge, Finland och Sverige. Näst på  tur är Danmark.

De nordiska länderna har stora likheter i hur man bedömer hiv-brott – flest döms i Sverige – men det är Norge som har den hårdaste inställningen. Till skillnad från Sverige kan man i Norge inte samtycka till att ta risken att bli smittad. Så även om en partner känt till hiv-status och accepterat risken att bli smittad vid en sexuell relation kan den smittade fortfarande dömas för att ha utsatt sin partner för risk. Så är det inte i Sverige varför allt fokus här ligger på ifall den smittade informerat sin partner eller inte.

I Norge, liksom i Finland och Danmark, pågår dock en översyn av lagstiftningen kring hiv. Även USA har utarbetat en nationell strategi för att staterna ska se över kriminaliseringen. I Schweiz har högsta domstolen bedömt att forskningen visat att risken att bli smittad av en person med  välbehandlad hiv-infektion är så minimal att det inte ska gå att döma personen. Även Nederländernas högsta domstol har bedömt att smittorisken är så liten att det inte ska gå att döma någon.

Matthew Weait uppskattar att för omväxlings skull inte vara den som ställer frågorna och han tar chansen att få vara den som pratar. Hans första observation är att det i Sverige efter att bromsmedicinerna kom närapå inte finns någon offentlig person som berättat att de är hiv-positiva.

- De som är offentliga smittades innan medicinerna kom och väntade på att dö när de berättade. Under de grymma åren då många dog var det möjligt att berätta om sin sjukdom. Då fanns inte tid att fundera på om man begått brott, då handlade det om liv och död.

I Sverige fick modeskaparen Sighsten Herrgård, programledaren Jakob Dahlin och förläggaren Ebbe Carlsson uppmärksamhet. Nu är stigmat sådant att ingen berättar.

- Lagen fungerar här inte i första hand för att bekämpa spridningen av aids eftersom det inte finns några bevis på att bestraffning av dem som känner till att de är hiv-positiva leder till minskad spridning.

Weait menar istället – liksom organisationerna RFSU, RFSL och Hiv Sverige – att lagstiftningen försämrar möjligheten att begränsa spridningen.

- Människor tror att lagen skyddar dem från att bli smittade. Risken finns att de varken skyddar sig eller testar sig.

Det speciella med de nordiska länderna, menar professor Weait, är att det finns en stark känsla av förtroende – såväl mellan människor som för staten.  Man tror på att problem kan lösas med lagstiftning.

- En del människor anses så farliga att de måste bestraffas även om ingen kommit till skada, säger professor Weait. Man ser lagen som något magiskt som kommer att göra gott.

I verkligheten smittas de flesta av någon som inte visste att han eller hon bar på viruset.

- Problemet är att i länder som Sverige där förtroendet för lagarna är stark tar människor mindre ansvar för sig själva. Och existensen av en specifik lag gör att vi tar mindre ansvar än vi skulle göra om den inte fanns – vilket leder till att människor inte skyddar sig själva från att få hiv.

Professor Weait menar också att de svenska lagarna inte skulle fungera om det fanns fler smittade i Sverige.

- Om man skulle införa svensk lagstiftning i exempelvis Swaziland skulle en fjärdedel av invånarna fängslas. Det är en omöjlig tanke.

Han gör också jämförelser med andra sjukdomar som överförs sexuellt.

- Ingen vill kriminalisera spridandet av klamydia därför att det är en så pass vanlig sjukdom hos ungdomar. Det går inte att se dem som undantag, eller något hotfullt långt borta.

Han tar även exemplet med barnvaccinationer. Det är inte straffbart att inte vaccinera sina barn även om det kan innebära att barnet sprider exempelvis mässlingen.

Men hiv är ju till skillnad från klamydia och mässlingen en dödlig sjukdom?

 - Jo,  men den smittade kunde själv valt att skydda sig. Lagen får människor att sluta tänka själva.

Professor Weait uppskattar den tro på att människor är goda som finns i de nordiska länderna. Men han menar att man också måste acceptera att vissa saker kan hända och inte bestraffa någon när man själv skulle kunna ha förhindrat att det inträffade.

- Det konstiga är att om samlaget ledet till en graviditet så är det bådas ansvar. Men om samlaget leder till att smitta sprids eller att den ena utsätts för risken att bli smittad är det enbart den hiv-positives ansvar.

Annika Hamrud

Matthew Weait är juridikprofessor vid London University, han är utbildad vid Cambridge och Oxford och är expert för UNaids – FN:s organisation i kampen mot aids. Han studerar just nu hur de nordiska länderna behandlar hiv i lagstiftningen.

(Källa dagen juridik 120411)